Konsert i Taiwan
För fjärde gången på två år besöker jag Taiwan. Det tar 30 timmar att flyga från Sverige och Taipei är känt som världens fulaste stad, ändå är det alltid hit jag vill.
Jag ska på konsert, Tackey & Tsubasa och Johnnys Juniors. Fem konserter på tre dagar ska jag hinna med. Det är inte min första konsert här, för två år sedan såg jag Kinki Kids och förra året var det V6 så jag vet exakt hur arenan 101 ser ut inifrån, hur man tar sig dit med tunnelbanan och hur man tampas med taiwanesiska fans.
Taiwan har blivit Johnnys internationella testmarknad. Taiwanesisk tv visar dagligen ett block med Johnnysshower och förutom Japan är Taiwan det enda landet i Asien med en officiell fan klubb, Johnnys Family Club. I Taiwan släpps de japanska idolernas skivor ibland innan de släpps i Japan och ingen annan ickejapansk stad har anordnat fler Johnnyskonserter än Taipei. Och i Japan ordnas paketresor för fans som vill gå på Johnnyskonserter utomlands. Resa, hotell, konsertbiljett och ibland en middag tillsammans med idolerna och möjlighet att bli fotograferad tillsammans med dem -– allt för det facila priset av så där en100.000000 yen.
Mitt hotell tar betalt per timme och folk checkar ständigt ut och in. Men det är billigt och rent och receptionisterna hälsar glatt och igenkännande.
"Vill du ha ett rum med fönster eller ett utan?"
"Med tack." Att bo utan fönster är kanske okej för kineser men förra gången jag småsnålt valde fönsterlöst höll jag på att bli galen.
Mitt rum är kallt och fuktigt, fönstret är en glugg mot en tegelvägg. En genomskinlig glasdörr skiljer sovrummet från badrummet. Spännande att se vad rumskompisen gör på toaletten. Men jag har ingen rumskompis, jag är här ensam och i morgon kommer jag att vara ensam västerlänning bland 6000 asiater på konsert.
Det är inte för att se vackra byggnader och storslagen natur som man reser till Taiwan. Hit åker man om man tröttnat på Hongkong och Tokyo. Om man vill se det verkliga Kina utan att stödja en mördardiktatur. Eller så åker man hit om man vill se japanska idolkonserter.
Staden är ett oskrivet blad i turistbroschyrerna. Här kan vad som helst hända och det händer fort. Den ständigt grå himlen, de triljoner scootrarna som kör hur som helst på de breda vägarna. De små gatuköken med stinky tofu som sprider sin vedervärdiga lukt vida omkring, det är också en del av Taipeis charm fast det kanske inte låter så.
Redan på flygplatsen möter man Taipeis medier. Tv-kanalerna i Taiwan vet att vad som helst kan hända när som helst och när det händer är de där. Allihop. Minsta lilla händelse kan bli en stor sensation med den rätta tv-bevakningen.
I fyra dygn följde hela Taiwans befolkning en halv fisks öde. Skulle den överleva, trots att den i stort sett bara var ett simmande huvud? Veterinärer uttalade sig bekymrat, djurälskare snyftade i direktsändning och när fisken slutligen dog var det många som sörjde. I ett land där levande sköldpaddor spetsas på pinnar för att locka kockar sugna på sköldpaddssoppa och man obekymrat flår ormar levande.
Hur kan man låta bli att älska det? Hur kan man inte älska ett land där man utför alla viktiga sysslor på 7-Eleven, betalar parkeringsböter, sköter sophanteringen, betalar räkningar och köper biobiljetter. Hur kan man låta bli att älska ett land där trafikljusen visar en gubbe som springer fortare och fortare medan sekunderna tickar ned. Där borgmästaren uppträder i ständigt olika kostymer på tv. Utklädd till blomkruka eller elefant. Taipeis underhållningsnyheter rullar alltid på ett par tv-kanaler samtidigt – artistbesök, stjärnor som har gift sig, stjärnor som har skilt sig. Det finns mycket att rapportera om på Aizo och Entertainment news.
Den nya fascinationen av allt japansk är udda, med tanke på den historiska bakgrunden. Från 1918 fram till andra världskrigets slut ockuperades Taiwan av Japan. Språk, utbildningssystem och traditioner påtvingades kineserna. Många äldre taiwaneser har fortfarande ett ont öga till allt som är japanskt, men den japanska våg som idag har invaderat Taiwan är inte påtvingad och av en helt annan karaktär. Flickorna som shoppar i affärskvarteren i Hsimen haltar fram på likadana platåstövlar som sina systrar i Tokyo. De modigaste har likadant blekt hår och bulliga mjukdjur dinglande från väskorna.
I Taiwan har de som följer allt japanskt till och med en egen benämning, de är "harizu" till skillnad från nu nästan utdöda "hameizu" – de som följde allt amerikanskt. De äter Pocky, fyller kassarna med mjuka afrodogs och cd-skivor med popdivan Ayumi Hamasaki. På varje 7-eleven i Taipei säljs det japanska tidningar och japansk snabbmat.
Bannlysningen av japanska tv-program lyftes 1993 och sedan dess har de tagit över etern och bildat grunden för att popularisera den japanska underhållningen i Taiwan.
Jane från London, bor på Hyatt hotell. Hennes rum har utsikt, ett normalt badrum och saknar fuktfläckar på tapeterna. Hon sitter på hotellrummets golv. Runt omkring henne ligger pappersrester, skumplastbitar, färgad tape, julgransglitter och bitar av tjock, rosa kartong. Jane är född i Taiwan men pratar inte ett ord kinesiska. Hennes föräldrar flyttade till England när hon var tre år gammal och sedan dess har hon bara varit tillbaka två gånger. Hon har ingen relation till Taiwan påstår hon.
"Jag känner mig väldigt europeisk, speciellt när jag är här."
Jane klipper med tungan i mungipan, hon har lim över händerna och omöjliga färgfläckar på jeansen. Men hon märker det knappt, koncentrerad som hon är på att forma ett kanji i guldpapper. Hon tillverkar sin egen uchiwa – solfjäder och den får absolut inte bli sned och ful.
Jane har varit i Taipei i snart fyra timmar och hennes schema är förtvivlat pressat. Hon måste hinna ut till arenan 101 innan det blir mörkt. Konserten är inte förrän om två dagar men Jane måste kolla var den ligger, hur man snabbast tar sig ut. Finns det ett 7-Eleven i närheten eller måste hon ta med sig matsäck i morgon bitti? Och hon måste växla pengar, köpa alla dagstidningar och träffa Yuka och Clara så att de kan göra upp ett köschema tillsammans.
Men de fem konsertbiljetterna ligger på sängen, det är det enda som spelar någon roll just nu. Alla konsertbiljetter såldes slut på en timme, men Jane har låtit en inhemsk väninna handla åt sig. Mina egna biljetter har en otroligt snäll människa som jag aldrig har träffat fixat.
Johnnys biljettsystem är fruktansvärt komplicerat och märkligt. För att överhuvudtaget kunna köpa biljetter måste man vara medlem i Johnnys Family Club. För att vara medlem i Johnnys Family Club måste man, förutom att betala sin medlemsavgift, ha en fast adress i Japan. För att gå med i Taiwans Johnnys Club måste man ha ett Taiwanesiskt försäkringsnummer. Utlänningar är därför automatiskt utestängda från biljettköp och därmed från konsertbesök. Om man har rätt nationalitet för att bli medlem får man sin favoritgrupps medlemsblad och nyhetsbrev hemskickat, men man får inte automatiskt köpa konsertbiljetter. Däremot har man chansen att vinna rätten att köpa en konsertbiljett.
Konserterna annonseras bara ut till medlemmar, inga tidningsannonser eller affischer på stan talar om att det snart är dags för jättekonsert. Ansökan om biljett ska skickas in i god tid. Man talar om vilken dag och tid man vill gå och var man helst vill sitta. Olika konserter har olika antal maxbiljetter man kan ansöka om, men ju färre biljetter man söker desto större är chansen att få en bra plats. Sen måste man betala, trots att man inte är garanterad en plats så ska Johnny ha pengarna i månader innan konserten. Utlottningen sker först i turordning, den som har varit medlem längst har störst möjlighet till biljetter. Man väntar och väntar och ett par dagar innan konserten – lagom så att man inte ska hinna boka tågbiljetter och hotell eller be om ledigt från jobbet – får man hämta ut sina biljetter.
I Taipei orsakar det krångliga biljettsystemet kaos. Här är man inte van vid konstiga och krångliga regler och Johnnys fanclubmedlemmar ringde ned telefonväxeln och krashade hemsidan när biljetterna släpptes. Hur min okända välgörare lyckades skaffa mig nio biljetter är fortfarande en gåta. Men jag vet att hon en vecka innan konserten var tvungen att stå i en fem timmar lång biljettkö, detta trots att hon redan betalat biljetterna veckor i förväg.
Det som gör Taipeisituationen extra svår är den totala bristen på svartabörsbiljetter. Jane har köpt svartbiljetter flera gånger i Japan så hon vet hur det går till. På skraltig japanska har hon lyckats få biljetter till alla konserter hon har velat se, men antagligen betalat förfärliga överpriser.
"Första gången jag stod utanför en konsertarena i Osaka för att köpa biljetter dök det ständigt upp skumma killar i fåniga kostymer och erbjöd arenabiljetter för 50,000 yen styck, säger hon. "Jag hade blivit varnad att inte betala mer än 30,000, men skummisen vägrade. Jag tog risken att vänta till minuterna innan insläpp, då trodde jag att säljarna skulle vara desperata och biljetterna billiga. Det var fruktansvärt varmt och det fans ingen skuggig plats framför arenan så jag och mina två kompisar stod och led. Vi var hemskt nervösa, men till slut köpte vi golvbiljetter på fjärde raden för 20,000. Det var antagligen också alldeles för dyrt, de tog chansen att höja priset för att vi var dumma utlänningar, men jag var väldigt lättad över att slutligen ha min biljett."
För Jane är inget pris egentligen för högt. Hela hennes sparkapital, pengar som skulle ha används till en egen lägenhet, är för länge sedan slut.
"Konserterna är mitt livs enda lyckliga stunder, därför är jag beredd att satsa allt. Jag kommer antagligen att få leva på 22 kvadratmeter med krånglande varmvatten i resten av mitt liv, men det tycker jag att det har varit värt. Jag är vuxen, jag gör vad jag vill med mina pengar och hellre följer jag mina idoler runt världen gång på gång än går hemma och deppar i en fin lägenhet."
Jane limmar försiktigt fast den sista biten glitter runt sin hjärtformade uchiwa. Hon tittar med kritisk blick – lite snett och en ful klisterfläck på det rosa men den får duga. Det viktiga är att han ser den och att han kan läsa texten. Jane är trött. Flygresan från London var lång och hon har varit på helspänn så länge att hon inte längre kan slappna av. Och nu är hon här och får inte missa en sekund
På tv går nöjesnyheterna nonstop och hon har redan sett inslaget där idolerna anländer till flygplatsen mer än tio gånger. Men hon vill se det igen. De är små som minimänniskor och vinkar mot kameran och alla flickor som samlats på flyplatsen höjer sina hemmagjorda solfjädrar och skriker.
Jag träffar Jane utanför konsertarenan 101. Det regnar och alla på grusplanen är täckta av gula regnrockar och har plastpåsar över huvudet. Mina skor har börjat ruttna och mitt knä värker på grund av ett olyckligt fall över en trottoarparkerad scooter. Några tjejer har stått här i dagar och nätter för att försäkra sig om en plats längst fram vid scenen. De ser ut som dränkta hundar men är trots det vid gott mod. Det finns bara ståplatser och ingenting är numrerat så det gäller att ta sig längst fram i den sektion som man har lyckats få biljett till. Jag och Jane har biljetter till A2 – sektionen framme vid scenen, så om vi rusar in tillräckligt snabbt, när dörrarna öppnas, kan vi hamna längst fram vid scenkanten. Jane rycker mig i armen, nickar och pekar diskret på de fans som trängs runtomkring oss.
"Titta", viskar hon. "Har du sett värre monster?"
Det är inte flickorna hon syftar på, det är åbäkena de bär med sig. De taiwanesiska fansen visar sig vara fullständigt anarkistiska. Deras solfjädrar är i de flesta fall totala katastrofer och skräckprodukter. De hårda regler som gäller för hemmagjorda solfjädrar i Japan gäller uppenbarligen inte här. Någon bär på ett schabrak som måste väga minst sju kilo, antagligen gjord av en planka och klädd med stanniolfolie. Men den kan också vara gjord av solitt järn.
"Totalt fruktansvärt", viskar Jane. "Kolla på den där blå med en halv svan på!"
Men under konserten visar det sig att det inte är okunnighet som gör att taiwanessiskorna solfjädrar ser ut som de gör. Det är ren och skär råhet. Solfjädrarna inte bara liknar mordvapen, de ÄR mordvapen. Och det är inte olyckshändelser som gör att många knockas till golvet så fort draperiet höjs och tjugo Johnnys Juniors kommer in på scenen.
5-4-3-2-1- Bang! Jag far som en vante mot scenkanten. Jag vet inte om det är av egen vilja eller om jag knuffas framåt, men när Tackey & Tsubasa – kvällens verkliga superstjärnor – exploderar in på scenen flygande i repstegar, måste jag använda ultravåld för att behålla min plats längst fram. Johnnys konserter är påkostade jätteföreställningar där det inte sparas på effekter. Trots att showen i Taiwan är en nedbantad version av de enorma arenakonserterna som hålls i Japan är det ändå underhållning, cirkus och spektakel.
Hur går det sedan? Kommer Marita och Jane att klara sig levande ut ur konsertlokalen eller blir de nedklubbade av hysteriska fans? Köp ditt eget exemplar av Kawaii och läs den spännande fortsättningen!
